Samspelet Amygdala – Hippocampus och hur minnen blir nya varje gång vi minns dem

Amygdalan, den lilla mandeln, och Hippocampus, den lilla sjöhästen, båda delar av limbiska systemet är utgör centrala element i våra minnes- och affektinlagringssystem. Att känna till något om hur de samarbetar hjälper dig både skapa metaforer tillsammans med din klient och att arbeta mer effektivt med finliret mellan affektreglering och narration.  Hippocampus och amygdala arbetar tätt samman men står för olika minnesinlagringssystem hos oss. Tekniker för att arbeta modifierande med dess funktioner används mer eller mindre i nästan alla terapiformer som syftar till nyinlärning och nya färdigheter – även om terapeuten inte tänker på det – men genom bara litet mer kunskap om hur de fungerar är det lättare att anpassa interventioner.

Två omaka samarbetspartners

Amygdalan hjälper oss överleva genom att varna för fara, verklig eller upplevd. Amygdalan funkar som en “alarmcentral” som säger varning, varning –  svarta hundar bits, rynkade pannor betyder hot, en hiss betyder fara etcetera. Den är särskilt uppmärksam på ångest men även på upplevelser av skam och oro. Den kallas ibland lekfullt för generaliseraren – den varnar hellre en gång för mycket än en gång för litet. I minnesinlagring har amygdalan den centrala funktionen att koda in känslor i minnen.

Hippocampus funktion är bland annat episodiskt, språkligt minne och har en aktiv del både i inlagring och återkallande av minnen. Denna kortisonkänsliga formation slås ut av långa perioder av stress – därav del av förklaringen av nedsättning i minne vid långvarig stress. Men i god funktion är den drottningen av språk och kallas ibland för “förminskaren”. När amygdalan larmar för oro kan hippocampusaktiviteten öka för att att förmedla – inte den svarta hunden, inte just en sån hiss. Fenomenet kallas inom interpersonell neurobiologi “name it to tame it”, det vill säga när ett stimuli blir begripliggjort i sin kontext så kommer skräcken att minska.

I terapi märker vi detta genom att kontextualisering verbalt ofta lugnar och reglerar en orolig klient. Balansgången och hantverket består i att för mycket “ord” och prat under en session kommer att ta bort känsloupplevelsen och därmed hotar att göra behandlingen overksam.

Varje gång du minns ett minne lagras det in på nytt – används för rekonsolidering

En av mekanismerna bakom fungerande terapi såväl som återkommande negativa minnen, flashbacks, rumination är att varje gång du minne ett minne så lagras det in på nytt. Även om vi tror det är det inte samma minne av t.ex. doppen i vår ungdoms badsjö som vi minns varje gång. När minnet återkallas blir det vad man kallar för “instabilt” och känsligt för ny tillkommande information. En del av det vi upplever samtidigt som vi minns, t.ex. en ändrad känsla kommer att lagras in tillsammans med minnet. Säg t.ex. att du får veta att vattnet i sjön var förorenat. Minnena av baden kommer att ändras till följd av detta.

Den fobiskt hundrädde som en gång blivit skrämd av den svarta hunden får varje gång en mörk hund dyker upp (och senare kanske alla hundar) en återaktivering i amygdala som varnar för fara samtidigt som episodiska minnen dyker upp i hippocampus. Så länge alla hundar undviks förstärks inlagringen – rädsla hör ihop med hundar. Minnet blir inlärt på nytt – ofta flera gånger per dag och minnesspåret förstärks.  Och ju fler gånger samma neuronbanor fyrar av tillsammans – desto mer sannolikt att de upprepas igen; neurons who fire together – wire together.

Detta använder vi aktivt i t.ex. ångest- och fobibehandling – genom att återkalla minnesbilder som del av behandlingen. När man påminns om något blir minnet instabilt och sparas igen på nytt (Björkstrand et al. 2016:Disrupting Reconsolidation Attenuates Long-Term Fear Memory in the Human Amygdala and Facilitates Approach Behavior, Current Biology).  I terapi arbetar man ofta med att “störa” återsparandet av minnet på olika sätt, så kallad rekonsolidering. Genom att tillföra ny erfarenhet – t.ex. en rynkad panna betyder kanske inte att någon är arg på mig – kommer hippocampus att inlagra en modifierad version av minnet som leder till att amygdalan inte larmar lika starkt nästa gång. Skillnaden kommer att synas på fMRI-scans på bland annat amygdalas minskande aktivitet före och efter en lyckad behandling.

Bron mellan hippocampus och amygdala – ett kontaktarbete

Precis som så mycket annat i fungerande terapi handlar detta arbeta om kontakt mellan differentierande delar som var för sig utför sin uppgift men är länkande till andra funktioner. Idealt sett fungerar amygdalan och hippocampus i samspel – en överaktivitet hos amygdalan kan märkas som att man badar i ångest utan att kunna ta sig ur det, medan en dominant hippocampus (i samspel med vänsterhemisfäriska funktioner) kan leda till att affekten för snabbt släcks ut och undvikandet är ett faktum. Att arbeta för att återupprätta fungerande samspel är en grundnerv i terapi.

Hippocampus funktion försvagas till exempel efter en lång tids stress eller trauma, bland annat på grund av att formationen är så känslig för höga nivåer av stresshormonet cortisol.  Med en utslagen hippocampus kommer “generaliseraren” amygdalan kunna få stort spelrum om känsligheten för ångest och oro blir stor, och den blir ofta överaktiv. I flera fall kan faktiskt minnesträning tjäna en funktion i att återaktivera hippocampus samtidigt som man arbetar med tekniker för att lugna amygdala – till exempel genom god allians i kombination med nyinlärning (Louis Cozolino 2017: The neuroscience of psychotherapy, Third edition).

Visst är det spännande? Tag gärna del av våra utbildningar i Interpersonell Neurobiologi, finns både som specialistkurs för psykologer och som inspirationsdag öppen för alla. I krishantering baserad på forskning är även just bryggarbetet amygdala-hippocampus en central del.

 

 

 

.

2017-09-08T09:17:37+00:00